Lomma beach, måndag 19.06
















Jag har aldrig varit sommarmänniskan. Jag tycker värme är lite småjobbigt, måste gå med strumpor i sandalerna annars får jag blåsor. Det är inte så snyggt. Och så blir jag rödblank i ansiktet som vore jag alkis, aldrig riktigt brun nånstans. Framförallt förväntas man ha det trevligt mest hela tiden när det är sommar, men det vet man ju att livet är tuffare än så. Under denna prövningarnas årstid har hösten alltid framstått som en avlägsen, sval och intellektuellt präglad hägring.

Men i år har jag upptäckt några grejer som faktiskt tvingar mig att ompröva. För det första: njutningen av att sitta i skuggan. Tidigare år har jag alltid tvingat mig att sitta mitt i äckelsolen och svettas. Det har på något vis känts livsförnekande att sitta i skuggan. Men i år har jag läst min bibel och bejakat dess urgamla visdom. (En trältjänst är människans tid på jorden... hon är en slav som längtar efter skuggan...) I år sitter jag under ett träd på innergården, sval och fräsch betraktar jag trälarna i hettan. Men inte nog med detta, nej här kommer det verkligt fina: framåt eftermiddagen när det svalnat lite tar jag min cykel till Lomma. (Precis i enlighet med alla hudläkares råd vistas jag inte i solen mellan 11-15.) Kvällssol är en helt annan sak. Man svettas inte. Det är inte lika mycket folk på stranden.

Det här bygger förstås på dygnstemperaturer över 25 grader. Men med tanke på växthuseffekten så har min strategi framtiden för sig. Och jag är mycket nöjd. Kanske lite blek, men nöjd.