Hej då

Det är hejdådagar. Hela veckan i skolan har jag tänkt: nu gör jag detta för sista gången. Sista seminariet på socialhögskolan, sista kaffekoppen hos Ilias, sista allt. Idag avslutade vi kursen. Vi satt i en ring och pratade om separation. Och ja, visst är det enormt socialhögskoligt. På vilken annan högskoleutbildning skulle man lägga in tre timmar till på schemat, när seminarierna är avslutade, bara för att "avsluta". Examenshögtiden är ju i morgon dessutom, så någon officiell avslutning var det ju inte heller. Men jag är så tacksam över att äntligen ha fått gå en kurs där lärarna vet att lägga vikt vid rätt saker. Att få ha en lärare som apropå avskedet reciterar "jag går mot döden var jag går", som med risk för att verka högtravande påminner oss om den existentiella dimensionen i att avsluta och gå vidare. Som till och med hävdar att ifyllandet av kursutvärderingsblanketten är en nödvändig ritual i vår separationsprocess, inte bara en formalitet. Säga vad man vill, men med sådana människor omkring sig blir tillvaron åtminstone inte slentrian.

Som om det inte vore nog med avsked! Idag slutade vännerna en trappa ned att vara vännerna en trappa ned. Nu blir de vännerna i Växjö. Häromdagen gick jag förbi deras fönster, kikade in och beundrade deras urstädade, skinande rena kök (som jag själv putsat lite på). Sen skulle jag kika in i vardagsrummet, men till min fasa möttes min blick av en hånleende karl. "Oh my God, det där var inte Rille!" tänkte jag. Av detta lär vi oss: separationer är viktiga. Annars går man och kikar i fel folks fönster hela livet.

Hej då, hej då. Eller kanske lämpligare: Au revoir. (Antagligen får jag inget jobb så jag kommer sannolikt att hänga på socialhögskolan i höst med. Och vad gäller the Walfs så ligger de nog snart här i soffan igen. Så mycket för den separationen. )