Puh...

Har inhandlat min första julklapp och skrivit en tredjedel av uppsatsen, om jag har tur. Hanterar numera stadstrafik utan att få instant magkatarr. Små, små framsteg och lite huvudvärk på det så har ni min dag i ett nötskal.

Den inhandlade julklappen är en bok och det kan ju kvitta att jag skriver det, eller hur? Ja. Jag köpte den på Pocket the Bookstore, det är en trevlig affär som jag fluktar i var och varannan dag. Problemet med affärer jag fluktar ofta i, är att jag alltid får för mig att butiksinnehavaren ska känna igen mig. Jag tror egentligen inte att Pocket-the-Bookstore-mannen känner igen mig, och om han gör det så bryr han sig antagligen inte, men jag kan ändå inte låta bli att liksom stryka utmed väggarna och egentligen inte vara där. Jag vet, jag är störd. Jag borde satsa på att bli den trevlige stammisen i stället, som kom in och frågade om den eller den boken kommit in än. Men jag frågar aldrig, jag hejar aldrig, jag är bara surmulen och ignorant, för annars tror kanske Pocketmannen att jag är kär i honom.

Det är lite samma stördhet som gör att jag går lite extra ordentligt på trottoaren när jag ser en polisbil. Jag tror att polisen ser mig och liksom noterar att jag är reko. Att det förgyller deras dag att i alla fall jag inte går och släpar benen efter mig, som så många andra kriminella slashasar i denna stan. Kopplingen mellan dessa båda stördheter är kanske inte uppenbar, men den observante läsaren ser och drar den generande slutsatsen: vi har att göra med en narcissistisk personlighetsproblematik. Se där, man vet aldrig var ett blogginlägg kan sluta.