Ouff

Ouff är ett av de bästa uttrycken som finns. Det säger allt och ingenting. Idag säger jag det om och om igen. Det var det första jag kände när jag vaknade: ouff. Få känslor är så träffsäkra som den allra första känslan man förnimmer om morgonen. Alltså det alldeleles första yrvakna ögonblicket, innan försvaren riktigt hunnit sätta in. Då är det pur, oförställd glädje eller rå och obarmhärtig olust. Eller nånting på skalan däremellan.

Sen kan man ägna hela dan åt att analysera vad den där känslan beror på.

En huvudorsak till varför jag tänker att det trots allt vore bra att börja jobba, är att jag då skulle få nåden att analysera andra saker. Nu har jag nämligen varit vaken i ca fem timmar och fortfarande inte riktigt kommit fram till något. Min provisoriska analys är:

- Kära vännerna flyttar om en vecka och det suger mer än något gjort på länge.
- Jag är socionom om två månader och därmed är studentlivet officiellt över.
- Jag ska söka ett jobb på F-kassan, glädjer mig åt att jag nog har chans att få det och sörjer
samtidigt över att livet inte är mer än så.

På nåt sätt tror jag att de här tre punkterna sammanfattar hela framtidsångesten, även om de kan verka ganska överkomliga i sig. Men faktum kvarstår: studentlivet är snart slut, vänkretsen splittras för vinden, en fas av livet tar slut och en annan tar vid. Det är nåt nytt som står för dörren och jag vet inte riktigt om det är okej. (Vem är jag förresten att säga att det inte är okej?)

Minns att det kändes ungefär likadant när jag skulle ta studenten. Jag kände inte någon som helst glädje över att den ljusnande framtid var min. Det syns på fotona. Men det blev ju bra sen ändå. Bättre. Och nu?