Lomma beach, måndag 19.06
















Jag har aldrig varit sommarmänniskan. Jag tycker värme är lite småjobbigt, måste gå med strumpor i sandalerna annars får jag blåsor. Det är inte så snyggt. Och så blir jag rödblank i ansiktet som vore jag alkis, aldrig riktigt brun nånstans. Framförallt förväntas man ha det trevligt mest hela tiden när det är sommar, men det vet man ju att livet är tuffare än så. Under denna prövningarnas årstid har hösten alltid framstått som en avlägsen, sval och intellektuellt präglad hägring.

Men i år har jag upptäckt några grejer som faktiskt tvingar mig att ompröva. För det första: njutningen av att sitta i skuggan. Tidigare år har jag alltid tvingat mig att sitta mitt i äckelsolen och svettas. Det har på något vis känts livsförnekande att sitta i skuggan. Men i år har jag läst min bibel och bejakat dess urgamla visdom. (En trältjänst är människans tid på jorden... hon är en slav som längtar efter skuggan...) I år sitter jag under ett träd på innergården, sval och fräsch betraktar jag trälarna i hettan. Men inte nog med detta, nej här kommer det verkligt fina: framåt eftermiddagen när det svalnat lite tar jag min cykel till Lomma. (Precis i enlighet med alla hudläkares råd vistas jag inte i solen mellan 11-15.) Kvällssol är en helt annan sak. Man svettas inte. Det är inte lika mycket folk på stranden.

Det här bygger förstås på dygnstemperaturer över 25 grader. Men med tanke på växthuseffekten så har min strategi framtiden för sig. Och jag är mycket nöjd. Kanske lite blek, men nöjd.

Låt inte vampyrsplatterböcker komma in

Nu har jag varit ledig en vecka. Det började bra, sen gick det sakta utför. Nu närmar jag mig dödläge. Fredagkväll, folktom stad. Några grillar härutanför. De sjunger för nån som fyller år. Och några småkillar spelar fotboll och fåglarna kvittrar. Så det är visst bara jag. Höll på att somna i sängen över vampyrromanen som blivit så hyllad. Bara för att nån har lyckats skriva om vampyrer i förortssverige på 80-talet utan att det blir totalt fiaskodåligt, så betyder det inte att det är bra. Jag suckar över mitt öde. För banal för att uppskatta tunga romaner, för litterär för att stå ut med illa skrivna. Därför sover jag för mycket. (Vi har alla våra kors att bära.) Att göra litteratur av det till synes banala, det är stort. Bespara mig från vampyrsplatterböcker.

Hej då

Det är hejdådagar. Hela veckan i skolan har jag tänkt: nu gör jag detta för sista gången. Sista seminariet på socialhögskolan, sista kaffekoppen hos Ilias, sista allt. Idag avslutade vi kursen. Vi satt i en ring och pratade om separation. Och ja, visst är det enormt socialhögskoligt. På vilken annan högskoleutbildning skulle man lägga in tre timmar till på schemat, när seminarierna är avslutade, bara för att "avsluta". Examenshögtiden är ju i morgon dessutom, så någon officiell avslutning var det ju inte heller. Men jag är så tacksam över att äntligen ha fått gå en kurs där lärarna vet att lägga vikt vid rätt saker. Att få ha en lärare som apropå avskedet reciterar "jag går mot döden var jag går", som med risk för att verka högtravande påminner oss om den existentiella dimensionen i att avsluta och gå vidare. Som till och med hävdar att ifyllandet av kursutvärderingsblanketten är en nödvändig ritual i vår separationsprocess, inte bara en formalitet. Säga vad man vill, men med sådana människor omkring sig blir tillvaron åtminstone inte slentrian.

Som om det inte vore nog med avsked! Idag slutade vännerna en trappa ned att vara vännerna en trappa ned. Nu blir de vännerna i Växjö. Häromdagen gick jag förbi deras fönster, kikade in och beundrade deras urstädade, skinande rena kök (som jag själv putsat lite på). Sen skulle jag kika in i vardagsrummet, men till min fasa möttes min blick av en hånleende karl. "Oh my God, det där var inte Rille!" tänkte jag. Av detta lär vi oss: separationer är viktiga. Annars går man och kikar i fel folks fönster hela livet.

Hej då, hej då. Eller kanske lämpligare: Au revoir. (Antagligen får jag inget jobb så jag kommer sannolikt att hänga på socialhögskolan i höst med. Och vad gäller the Walfs så ligger de nog snart här i soffan igen. Så mycket för den separationen. )