Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet

Jag har inte engagerat mig så mycket i julen i år. Inte sjungit en enda julsång, inte bakat några pepparkakor, inte lussekatter heller. Såg inte ett enda luciatåg. Mina julklappsinköp gick oförskämt fort och julmaten slipper jag ju laga. Men en sak har jag gjort som jag är stolt över: masat mig upp varenda morgon till 07.15 och tittat på julkalendern. (Kunde ju inte missa när Klas Östergren skrivit manus. ) Julkalendern är konstig. Jag försöker acceptera att den är konstig. Men vadå drömma inuti en fotboll? Hur poetiskt är det? Hur juligt? Sen det här med Idolmamman. Vad är det för budskap? Att en taskig dansbandssångerska ska frälsa världen? Jag förstår inte hur Klasa ska få ihop det här.

Och jag förstår inte hur jag ska få ihop det här. Ända sen jag var typ åtta har jag haft en molande känsla varje jul av att det inte riktigt är på riktigt. Enda ögonblicket som molandet upphör är på julbönen i kyrkan, när man suttit i bänkvärmen en knapp timme och lyssnat på evangeliet och hört alla sångerna utom en: O helga natt. Den kommer alltid till sist, uppifrån läktaren, framsjungen av den djupaste stämman Bollebygdsskogen kan uppbåda. "Ty frälsar'n krossat våra tunga bojor. Vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär... " Jepp. Där har vi det.