Pensionären

Mitt liv liknar pensionärens. Men suduko i stället för lördagskrysset, moccabryggarkaffe i stället för kokkaffe, Stina Nordenstam i stället för Ring P1. Jag planerar att titta på kungen på TV på Valborgsmässoafton.

Men mina vänner lever fortfarande. De verkar inte heller ha blivit så senila än. It's just me.

Det hände i år igen.

Dimmiga dagar

Är nog alldeles för hängig för att skriva nåt här idag. Har gömt mig för världen i tre dagar. Illamående, kräkande och bitter. (Magsjuka.)Det känns nästan som att det inte finns nån värld längre. Det är som att hålla för ögonen på en treåring och fråga: "ser jag dig nu?" (Nej säger puckot.)

Mina två största glädjeämnen i livet har tagits ifrån mig: maten och maken. Jag mår bara illa och kan inte komma på nånting som skulle vara gott att äta. Som tur är kommer M i morgon åkandes ända från Göteborg så då får jag se till att vara frisk igen. Jag behöver nog en människa här.

Jungfrufärden

Det var Lyan som påpekade att man måste ta en segertur när man tagit körkort.
Meslovisa: "men då krockar jag kanske och då är det inte så kul med körkort längre".

Nu har jag dock kört en segerfärd genom Lund och dess omnejd med inspirerande musik på stereon. Den första milen satt jag och fånlog. Tänkte "javisst ja, det är såhär det känns att vara riktigt glad". Skriver inte detta för att plocka hem sympaticomments, men ... helt seriöst var det sjukt längesen jag kände den där poppande, bubblande glädjen. Tror att den kom lättare förr. Nog för att jag är trivselglad ganska ofta, men riktigt översvallande GLAD? Igår när jag ringde J för att berätta att jag klarat det så kom Lille Skutt -tårar, fast av glädje. Hur ofta händer det i ett liv att man gråter okontrollerat av glädje på öppen gata?Hur ofta händer det att man är så sjukt nöjd med sig själv att man bara älskar sig helhjärtat?

Tillägnar en god bit av mitt återupptäckta känsloregister till kära vänner som toppade gårdagen med en än mer överväldigande nyhet. Det behövdes verkligen lite sånt här nu! Det är lite som vårsol alltsammans, och nu blir jag så rörd att Lille Skutt kommer fram igen och det är lite pinsamt så nu måste jag sluta.

Att leva i seger

En gång för längesen bodde jag i Lund

Tiden är så märklig. Klockan är 04 16, jag kan inte sova, min hals är igenkloggad. På väggen ovanför mig sitter en klocka som tickar ganska högt. Jag tycker den gör mycket väsen för ingenting . Jag har redan legat vaken ett tag och tänkt på tiden, inte klocktiden utan Tiden, den som låter mer som surret av en diabildsprojektor och som får en att säga saker som "det känns som om det var igår", eller "det känns så avlägset, som i ett annat liv".

I mitt huvud finns åtminstone tjugo års tid inkapslad. Tjugo år som jag kan gå tillbaka till i minnet - minnet av att vara fem, tio, femton år. Jag tycker det är storartat, det är så mycket tid! Om jag får leva tills jag blir nittio, hur storartat är det inte då att ha så mycket tid i sig? Jag kommer att bli en sån tant som hela tiden pratar om förr i tiden. Jag kommer att prata om hur det var när jag var i Lund. Mina barnbarn kommer att tycka skitsamma. De kommer inte att fatta att deras tid går på samma villkor.

Jag har läst ut "Prep" nu och det är bra för jag höll på att bli psykotisk. Jag har nog aldrig nånsin identifierat mig så starkt med en romanfigur. Jag har varit hängig hela veckan och kan inte riktigt urskilja vad som är vad. Jag är fortfarande bedrövad över ord som yttrades i den boken. Det är big tonårsdrama, men också en enastående skildring av tidens gång. Det finns en episod där brandlarmet går på internatet mitt i natten. Alla elever tvingas ut i bara nattlinne och pyamas eller vad man nu har på sig för preppy sovkläder. Det är kallt och de måste stå ute ett tag och vänta.

Some of the girls around med had started howling up toward the sky, like wolves. "let us back inside" Isolde Haberny cried to no one in particular, and Jean Kohlhepp said - she wasn't crooning, she said it plainly - "I just want this to be over with".

Now I think, Jean. Jean! You got your wish. The fire drill is finished, but so is everything else. Did we believe we could pick and choose what passed quickly? Today, even the boring parts, even when it was freezing outside and half the girls were barefoot - all of it was a long time ago. (Curtis Sittenfeld, Prep.)

Ouff

Ouff är ett av de bästa uttrycken som finns. Det säger allt och ingenting. Idag säger jag det om och om igen. Det var det första jag kände när jag vaknade: ouff. Få känslor är så träffsäkra som den allra första känslan man förnimmer om morgonen. Alltså det alldeleles första yrvakna ögonblicket, innan försvaren riktigt hunnit sätta in. Då är det pur, oförställd glädje eller rå och obarmhärtig olust. Eller nånting på skalan däremellan.

Sen kan man ägna hela dan åt att analysera vad den där känslan beror på.

En huvudorsak till varför jag tänker att det trots allt vore bra att börja jobba, är att jag då skulle få nåden att analysera andra saker. Nu har jag nämligen varit vaken i ca fem timmar och fortfarande inte riktigt kommit fram till något. Min provisoriska analys är:

- Kära vännerna flyttar om en vecka och det suger mer än något gjort på länge.
- Jag är socionom om två månader och därmed är studentlivet officiellt över.
- Jag ska söka ett jobb på F-kassan, glädjer mig åt att jag nog har chans att få det och sörjer
samtidigt över att livet inte är mer än så.

På nåt sätt tror jag att de här tre punkterna sammanfattar hela framtidsångesten, även om de kan verka ganska överkomliga i sig. Men faktum kvarstår: studentlivet är snart slut, vänkretsen splittras för vinden, en fas av livet tar slut och en annan tar vid. Det är nåt nytt som står för dörren och jag vet inte riktigt om det är okej. (Vem är jag förresten att säga att det inte är okej?)

Minns att det kändes ungefär likadant när jag skulle ta studenten. Jag kände inte någon som helst glädje över att den ljusnande framtid var min. Det syns på fotona. Men det blev ju bra sen ändå. Bättre. Och nu?