Jungfrufärden

Det var Lyan som påpekade att man måste ta en segertur när man tagit körkort.
Meslovisa: "men då krockar jag kanske och då är det inte så kul med körkort längre".

Nu har jag dock kört en segerfärd genom Lund och dess omnejd med inspirerande musik på stereon. Den första milen satt jag och fånlog. Tänkte "javisst ja, det är såhär det känns att vara riktigt glad". Skriver inte detta för att plocka hem sympaticomments, men ... helt seriöst var det sjukt längesen jag kände den där poppande, bubblande glädjen. Tror att den kom lättare förr. Nog för att jag är trivselglad ganska ofta, men riktigt översvallande GLAD? Igår när jag ringde J för att berätta att jag klarat det så kom Lille Skutt -tårar, fast av glädje. Hur ofta händer det i ett liv att man gråter okontrollerat av glädje på öppen gata?Hur ofta händer det att man är så sjukt nöjd med sig själv att man bara älskar sig helhjärtat?

Tillägnar en god bit av mitt återupptäckta känsloregister till kära vänner som toppade gårdagen med en än mer överväldigande nyhet. Det behövdes verkligen lite sånt här nu! Det är lite som vårsol alltsammans, och nu blir jag så rörd att Lille Skutt kommer fram igen och det är lite pinsamt så nu måste jag sluta.